..daytime tv

det lägsta av det lägsta

18:19

18:19 Stockholm C, blinkar avgångstavlan.
två tåg står inne vid perongen. luften är sval, solen ligger lågt.
var femte meter strömmar pendeltågslukten från fläktar.
det är den 12 september 2006.
jag befinner mig i märsta. det brusar i min kropp.
folk jag möter tittar på mig, och jag tror mig ha funnit min dröm.
den 12 september 2006 i märsta

..

jag är tom i orden. lever på utsidan av mig själv. utestängd från mig själv. du som kom en måndag berövade mig på något kärt. bedrövad av lycka saknar jag det odefinierbara som sticker i mig som nålar. saknar känsan av att slitas isär. att våldtas långsamt av mig själv. bruset har lämnat mig.


till er som jag inte nämner vid namn. jag saknar inte era mörka ögon stirrandes i den våta asfalten. ögon som vill bort syns bäst i skuggan av den våta asfalten. jag såg dom i er och ni förstod det. från botten av mitt sotade hjärta, lycka till.

höstbajs

det är vår i luften. gatorna kryllar av folk som tålmodigt väntar in sommaren. någon har köpt en glass. någon trotsar kylan med en sliten t-shirt. jag har köpt en kaffe. sitter på en bänk och är bakis. allt det där som hör våren till.. till råga på allt är det höst.

är nu alltså fotostudent.. tack för mackan!

turbulent oordning rörigt kaos. andra veckan i nya skolan. allt känns bra, det är nog summeringen. kardemumman av det hela så att säga. mysko att kunna syssla med nåt man älskar på heltid med liksinnade själar. som en skön karaktär i torsk på tallin utryckte sig: så ja, nä, det blir nog bra det här.
vem vet.. kanske inte behöver fundera så mkt på vad jag ska göra när jag blir stor

kan inte längre. vardagen har tagit överhand. har för lite att tycka synd om mig själv för. för mycket att vara lycklig för. inget att ligga om kvällarna och dikta om. inget att låta spränga mig inifrån. inget som fastnar. bara flyger förbi. fastnar bara som minnen på bilder. knappt det.

sitter nog kvar..

Det regnar ute. Ser det genom en springa mellan gardinen och persiennen. Det är stora droppar nu. Utanför går människor runt, en del har paraply. Ser dom inte, men jag vet. Handlar, reser, turistar, älskar, under samma stora droppar jag ser. Genom min lilla springa.
Man kunde ju ställa sig vid fönstret och titta ner på dom. nä..

Tack för kaffet.. vad våldtagen jag blev

Ensamheten smyger sig på. Knackar försiktigt på fönstret utan att egentligen förvänta sig en inbjudan. Våldtar mig länge och varsamt. Hinner tänka allt man inte vill tänka. Tankar som städats bort när sommaren kom letar sig fram. När mörkret faller ser man klarare. Illusionen av lycka blir sorligt uppenbar, och jag faller tillbaka.
Till att långsamt bli våldtagen. Länge. Varsamt.

Andras olycka smittar av sig.. andras olycka våldtar mig.


Jag är inte olycklig. det är bara som det verkar. har aldrig mått bättre faktiskt. tack vare dig. du som kom en måndagkväll.

Once again

ska vi drömma oss bort..