Tack för kaffet.. vad våldtagen jag blev

Ensamheten smyger sig på. Knackar försiktigt på fönstret utan att egentligen förvänta sig en inbjudan. Våldtar mig länge och varsamt. Hinner tänka allt man inte vill tänka. Tankar som städats bort när sommaren kom letar sig fram. När mörkret faller ser man klarare. Illusionen av lycka blir sorligt uppenbar, och jag faller tillbaka.
Till att långsamt bli våldtagen. Länge. Varsamt.

Andras olycka smittar av sig.. andras olycka våldtar mig.


Jag är inte olycklig. det är bara som det verkar. har aldrig mått bättre faktiskt. tack vare dig. du som kom en måndagkväll.