kan inte längre. vardagen har tagit överhand. har för lite att tycka synd om mig själv för. för mycket att vara lycklig för. inget att ligga om kvällarna och dikta om. inget att låta spränga mig inifrån. inget som fastnar. bara flyger förbi. fastnar bara som minnen på bilder. knappt det.

sitter nog kvar..

Det regnar ute. Ser det genom en springa mellan gardinen och persiennen. Det är stora droppar nu. Utanför går människor runt, en del har paraply. Ser dom inte, men jag vet. Handlar, reser, turistar, älskar, under samma stora droppar jag ser. Genom min lilla springa.
Man kunde ju ställa sig vid fönstret och titta ner på dom. nä..

Tack för kaffet.. vad våldtagen jag blev

Ensamheten smyger sig på. Knackar försiktigt på fönstret utan att egentligen förvänta sig en inbjudan. Våldtar mig länge och varsamt. Hinner tänka allt man inte vill tänka. Tankar som städats bort när sommaren kom letar sig fram. När mörkret faller ser man klarare. Illusionen av lycka blir sorligt uppenbar, och jag faller tillbaka.
Till att långsamt bli våldtagen. Länge. Varsamt.

Andras olycka smittar av sig.. andras olycka våldtar mig.


Jag är inte olycklig. det är bara som det verkar. har aldrig mått bättre faktiskt. tack vare dig. du som kom en måndagkväll.

Once again

ska vi drömma oss bort..